Otroligt dålig bild tagen under skypeintervjun med Jamie Rowe 2016. Foto: Anders Gårdestig
Jamie Rowe, Guardian
Första gången jag hörde den amerikanska rockgruppen Guardian var på en festival i Scandinavium i Göteborg i början av 90-talet. Då var det en stor besvikelse för mig, för tanken var att mitt dåvarande favoritband Stryper skulle spela där. Men bara veckor innan festivalen blev det något strul med skivbolaget och Stryper ställde in och skickade istället Guardian.
Jag tyckte mest att de lät illa. Men köpte ändå sedan deras senaste LP och blev fast direkt. Jamies underbara rockröst i kombination med melodiös hårdrock var precis vad jag gillade.
Guardian som band har lagt ner för många många år sedan men Jamie har börjat ge ut musik igen, både som soloartist och med en del olika band. I samband med att han gav ut en singel som hette ”I do” 2016 kontaktade jag honom och frågade om jag fick göra en intervju med honom för tidningen Noizegate. Det kändes väldigt speciellt att få intervjua honom som jag haft lite som en idol i ungdomen.
Min första kontakt med dig och Guardians musik var under en konsert på Scandinavium i Göteborg. Minns du den?
-Min första internationella spelning med Guardian var i Sverige i Göteborg. Det var min tredje spelning med Guardian. Den var typ 15 000 personer där och den största publik jag spelat inför tidigare var typ 1 000 personer så det var helt galet!
Stryper skulle ju ha spelat där med de ställde in bara någon vecka innan och så kom ni istället.
-Enda anledningen till att vi (Guardian) kom till Göteborg var på grund av vår relation med Stryper. De sa att ”vi kan inte åka men ni borde skicka Guardian istället”.
Berätta om den nya singeln ”I do”
-Jag har haft en väldigt tuff tid. Mitt 23 åriga äktenskap med Heather tog slut. Jag är tillräckligt gammal och vis att jag kan se och förstå min del i skilsmässan och jag var helt förstörd. Jag bara satt där ensam och insåg att jag har förstört allt. Jag var riktigt deprimerad och undrade om mitt liv någonsin skulle kunna bli detsamma igen. Jag började förlora hoppet och eftersom det var en kyrka involverad också så kände jag att även de vände ryggen mot mig. Jag blev väldigt bitter gentemot kyrkan och hade en väldigt låg period.
-Men Gud har sina vägar… Jag var färdig med kyrkan. Jag skulle aldrig gå tillbaka igen. Men inom loppet av en vecka så sände Gud Pastor Jim genom Tim (Tim Gaines från Stryper) och vi träffades och pratade och jag har gått till hans kyrka ända sedan dess. Jag leder till och med lovsången där just nu.
-Jag träffade Amber och jag kände direkt att vi hade något. Skilsmässan gick igenom i februari i år men jag och Amber träffades redan i november förra året. Vi gifte oss första juli och i juni så höll jag på att skriva en låt och kände att jag ville skriva något till Amber. Så refrängen ”I do I do I do…. I love you” bara kom. Det var inte menat som ”I do” som när man gifter sig men efter att jag skrivit refrängen så kände jag att det skulle bli en fantastisk bröllopssång. Så jag fortsatte att skriva om hur jag ville gifta mig med henne. Jag spelade upp den för henne efter att den var klar för jag ville att hon skulle höra den och hon blev tårögd och sa att ”jag vill att du sjunger den på vårt bröllop”. Och jag sa OK, det ska jag göra. Så jag sjöng den på vårt bröllop. Det gick inte så bra. Jag var tvungen att stoppa för att en kabel satt löst och jag var nervös. Men jag sjöng den. De andra grabbarna från Guardian var med på vigseln och hörde låten och även en hel del andra vänner och musiker och de kom fram till mig efteråt och sa att ”du måste spela in den där sången!” Så jag gjorde det och nu ligger den på iTunes och det är min första soloinspelning sedan 2004. För mig är det ett vittnesbörd. Det finns en textrad i låten som går ”let this ring be a sign to you that I´m gonna get it right this time”. Jag har lärt mig mycket om vad jag inte ska göra och den här låten är ett vittnesbörd att Gud verkligen gett mig en ny start med Amber och allt. Det är otroligt.
Hur har singeln mottagits?
-Jättebra! Men ett problem är att jag inte vet hur den säljer på iTunes. Man får inte reda på det förrän pengarna ska betalas ut. Men jag har lagt ut en textvideo på Youtube som snabbt fått 1 500 visningar och senast jag tittade på Spotify hade den cirka 1 200 lyssningar, så folk lyssnar på låten vilket är fantastiskt. Jag har inget skivbolag och jag har ingen marknadsföringsbudget. Jag har bara gjort reklam via mina sociala medier som Facebook och Instagram. Jag är ganska aktiv där. Jag gillar att interagera där och genom det vet folk att låten är ute. Folk hör av sig och säger att det är den bästa sång jag gjort sedan ”Never say goodbye”. ”Never say goodbye” var för övrigt min audition-sång för Guardian.
Har du en egen studio som du spelar in i?
-Nej. Jamey Perrenot, som spelar andragitarr i Guardian. Han har en egen studio och han och jag har ett projekt tillsammans som vi kallar ”The lost days of summer”. Och han var på mitt bröllop och han sa att ”låt mig spela in den där låten åt dig”.
Tiden efter Guardian. Vad sysslade du med mellan 2000 då ”farvälskivan” LIVE kom ut och 2014 då Almost Home släpptes?
-Livet snurrade runt efter Guardian. Jag försökte ordna upp mitt liv. Det var en femårsperiod då jag försökte hålla mig kvar i musikbranschen. Jag flyttade bort från musikstaden jag bodde i och flyttade till Indiana. Det enda sättet för mig att hänga kvar i musikbranschen var genom internet och under den tiden lärde jag mig sociala medier, Photoshop etc etc. Jag använde det för att göra reklam för min egen musik, men så började andra band höra av sig till mig och bad om hjälp med marknadsföring och MySpace som var stort på den tiden. Under en tid hade jag 20 kristna artister som betalade mig månadsvis för att hålla igång deras MySpacekonton. Och genom att jag lärde mig marknadsföring under de här åren så fick jag ett jobb som marknadsförare på Tri tones som är ett gitarrpedalföretag. Så de där fem åren var som att jag gick i skolan för att lära mig mitt jobb. Men det var tufft de där åren. Jag ska vara ärlig och säga att finansiellt var det svåra år. Jag var rädd att jag skulle förlora mitt hus varje månad. Men jag klarade mig igenom och Gud var med oss.
Du har lite olika musikprojekt på gång nu?
-Lost days of summer är något som jag är mycket involverad i just nu tillsammans med Jamey Perrenot från Guardian. Det är lite mer akustiskt gitarrbaserad. Lite mer ”vuxen” musik. Det är musik vi skulle kunna spela på caféer och sådana ställen.
-Sen för den lite mer högljudda rock´n rollen så var det ett studioprojekt som jag var involverad i som heter AdrianGale. I början var jag bara inhyrd att sjunga på deras skivor men på de två senaste skivorna så har jag ställt upp gratis bara för att det är så roligt. Många personer gillar soundet vi har i AdrianGale. För mig är det jättebra att jag har det här projektet för att få killarna från Guardian att samla ihop sig och börja spela mer arenarock…det kommer inte att hända. Men med AdrianGale får vi leva ut det. Jag har kanske spelat 8-10 konserter med dem. Det är inget turnerande band. Jag älskar grabbarna i det bandet. De är fantastiska människor. Det är inget kristet band men de är bland de bästa människor som jag känner. Vid den här tiden nästa år kommer vi nog att ha ett nytt AdrianGale album ute.
-Det är inga fler Guardianmedlemmar än mig och Jamey i Lost days of summer. Men jag och Jamey jobbade lite tillsammans med Guardians basist David Bach för ett par veckor sedan med ett sidoprojekt som han håller på med.
Skivan Almost home kom 2014. Berätta lite om den.
-Den skivan blev riktigt bra! Vi hade inget skivbolag eller marknadsföringsbudget för den skivan heller. Vi hade bara Facebook och Instagram. Bara våra fans. Och jag minns att jag gick in och tittade på iTunes den dagen albumet släpptes och undrade om vi möjligtvis skulle ha kommit in på top 200 listan. Jag började titta längst ned och såg den inte. Och jag skrollade längst upp och vi låg bland top 10 under rock. Det var fantastiskt och jag kände att ”Wow! Folk bryr sig fortfarande!”. Tyvärr så blev denna skiva inte den återföreningen som skulle ta Guardian vidare till nästa steg. Mycket hade att göra med vad jag gick igenom vid den tiden. Det är en bitterljuv känsla när jag tänker på det albumet. Vi gjorde ett jättebra album men det blev inte den återförening som vi hoppats på och den tog oss inte till de stora arenorna igen. Jag hade hoppats att albumet skulle ha tagit oss till Sverige igen. Men det är väldigt svårt att få grabbarna i Guardian samlade nu för tiden för att få något gjort. Det finns inga personliga konflikter mellan oss men alla är så upptagna med sitt. Allas liv ser så annorlunda nu.
Kommer det någon fullängdsskiva?
-Folk är på mig nu när jag släppt ”I do”, men jag har inget skivbolag bakom mig och jag har nyss gift mig och jag kan inte spendera 5-10 000 dollar på att spela in ett album nu. Jag har funderat på att göra en kickstarterkampanj men jag vill nog i så fall göra en sådan sak för Lost days of summer. Jag vill inte köra en kickstarter varje år. Så vi får se hur det blir. Om ”I do” verkligen säljer bra så kommer jag att ta vinsten från den och stoppa in i budgeten för ett soloalbum.
-Vad gäller Guardian just nu så är vi inte alls aktiva. Men allt kan ändras imorgon. Som jag sa så finns det inga personliga konflikter mellan oss. Så just nu finns inga planer på att göra en ny Guardianplatta men samtidigt så tror jag inte att Almost home var den sista gången som vi står i en studio tillsammans.
-För Lost days of summer så har vi ett album i princip färdigt. Jag tycker att vi verkligen skapat något fantastiskt med den skivan.
Vad har du för minnen från Sverige?
-Jag har varit i Sverige många gånger med Guardian. Jag har nog varit där sex gånger. Jag älskar Sverige för att det var det första landet jag spelade i i Europa. Luften är så ren! Det luktar så gott! När man växer upp i USA så ser man Europa som ett stort mål att få åka till. Det var en fantastisk upplevelse för mig att som 20-åring få åka dit och spela. En oplanerad spelning i Sverige inför 15 000 personer. Vilket häftig första resa till Europa! Jag har nog mina första svenska kronor kvar i en väska någonstans.
-Vi fick också en väldigt stor publik i latinamerika. Anledningen till att vi spelade in skivor på spanska var för att skivbolaget bad oss göra det. De sa att om ni ska vara våra artister måste ni göra spanska skivor. Guardian är väldigt populära i latinamerika. Skulle ni kunna tänka er att göra det? Och vi sa att ”visst, det låter roligt”. Så vi spelade in den första spanska skivan och tyckte bara det var lite coolt att ”kolla vi sjunger på spanska”. Vi tänkte inte mer på det. Så de släppte albumet och vi gick vidare med våra liv och tänkte inte mer på det. Sex eller sju månader senare sa de att ”ert album sålde väldigt bra i latinamerina och de vill att ni kommer och spelar i Costa Rica. Jag visste inget om Sydamerika. Vi åkte dit och det var 7500 personer på spelningen. Och de kunde varje ord till varje sång. Och jag kan inte prata spanska. Det kan jag fortfarande inte. Jag kan sjunga det fonetiskt så jag sjöng låtarna genom att läsa ifrån ett papper. Det var galet. Så av allt som vi gjorde med Guardian så var det största som hände oss latinamerika. Och vi vet att det var Gud för vi planerade inget av det. Tänk dig en rödhårig amerikan som sjunger kristen musik på spanska. Men det fungerade. Och vi hade inget med det att göra. Det var Gud.