Uno Svenningsson under Fredás spelning på Gullbrannafestivalen utanför Halmstad 2011. Foto: Anders Gårdestig
Uno Svenningsson och Arne Johansson, Fredá
Jag började lyssna på Fredá ganska sent i deras karriär. Men deras låtar och texter blev lite av mitt soundtrack under senare delen av tonåren. 1994 hade Fredá lagt ned och Uno Svenningsson släppte sin första soloplatta som blev en enorm succé, framför allt på grund av låten ”Under ytan”.
När jag flyttade till Borlänge för att plugga snurrade hans andra soloskiva, ”..due!”, flitigt i min CD-spelare och låtarna på den betydde mycket när jag satt där i min studentlägenhet och kände mig vilsen i livet.
Fredá återförenades under 10-talet och gjorde några plattor. 2016 skulle de spela på Kulturhuset i Falun och jag fick till en intervju med Uno Svenningsson och hans parhäst i Fredá, Arne Johansson, innan konserten. Intervjun gjordes för musiktidningen Noizegate.
Det blev en fin och intressant intervju med Uno och Arne. Foto: Anders Gårdestig
Bandet Fredá blev till mycket genom en slump. Kommunen i Gnosjö arrangerade en musiktävling och Uno och Arne, som hade börjat spela lite tillsammans, blev tillfrågade om de ville ställa upp. Resten är musikhistoria. Noizegate fick sig en pratstund med Fredás frontmän Uno Svenningsson och Arne Johansson innan deras gig i Falun i april.
Uno: Vi bildades till en musiktävling som kommunen arrangerade mot droger. Jag och Arne hade spelat en del tillsammans innan men vi var inget band.
Arne: Tävlingen var på en fredag kväll och vi skulle ju bara spela vid ett tillfälle. Det var därför vi kallade oss för Fredá.
Uno: Det var aldrig tänkt att vi skulle bli ett band. Det bara hände. Det är lite som en askungesaga nästan. Vi vann den där tävlingen och så fick vi några andra gig och vi fick en publik hemomkring nästan direkt. Det kom hundratals som ville höra oss. Sedan spred det sig och så var det någon från Stockholm som hörde oss på någon spelning vilket sedan ledde till skivkontrakt. Jag tror det var på fjärde-femte giget.
Arne: Det var på Blecktornet. Ebeneserkyrkan hade ett musikcafé som hette Blecktornet och där fick vi en spelning.
Uno: Vi gjorde en braksuccé där faktiskt. Folk ville inte gå därifrån. Det var nog första gången som vi var i Stockholm tror jag.
Arne: Tomas Andersson Wij var där och lyssnade. Han var 11 år då.
1984 släppte bandet sin första singel ”Livsviktigt” med Frank Ådahl som producent. Den tog dock inte riktigt fart och hamnade aldrig på något album.
Arne: Jag har inte så jättemycket minnen från den inspelningen.
Uno: Var vi inte vid Mariatorget, vid den studion, och spelade in den? Inte så långt ifrån Blecktornet.
Arne: Den singeln är ju väldigt speciell på sitt sätt, men den fäste inte riktigt för att kunna hamna på en platta sen. Det var inte någon klockrent samarbete heller riktigt. Det föll inte på plats liksom. Men det är så länge sedan så man kommer knappt ihåg.
I början var det främst på den kristna musikscenen som Fredá verkade. Man signades också av EFS-ägda skivbolaget Cantio. Arne berättar:
-De kontaktade oss. Så det var inget aktivt val från oss utan det bara blev så. Det var andra band från Blecktornet som redan låg på det skivbolaget.
Fredás första fullängdsalbum, ”En människa”, hade ett mycket unikt sound. Influenserna kom från lite olika band och Uno blev tidigt jämförd med U2´s sångare Bono trots att han aldrig hade lyssnat på U2.
Uno: Jag lyssnade väldigt mycket på Talking Heads då kommer jag ihåg. Efter Blecktornet började folk prata om hur man lät som sångare och folk tyckte jag lät som Bono. Då hade jag aldrig hört U2 faktiskt så jag köpte en U2 skiva direkt efteråt.
Arne: Jag lyssnade mycket på U2. Det var även mycket Talking Heads och tidiga Police. Det första albumet låter ju väldigt speciellt. Väldigt naivistiskt. Det är Danne Sundkvist som har producerat den. Han har producerat väldigt mycket efter det. Han gjorde Anne-Lie Rydé där innan oss och det var nog med vår skiva som han slog igenom som producent. Efter oss gjorde han ”Bara vara vänner” med Jakob Hellman, Wilmer X och massvis med grejer. Vi kör ett par låtar från den skivan nu och sången är skriven så makalöst högt. Men vi kör dem i originaltonart fortfarande.
– Man får ta ett djupt andetag innan, skrattar Uno.
Efter ”Vindarna” släppte Fredá en engelskspråkig singel som hette ”We can be heroes”. Men en internationell satsning var aldrig med i planerna.
Arne: Nej det var väl mer promotion och att vi skulle till Greenbelt. Det var lite festivaler utomlands.
Uno: Vi var ju i Australien och spelade också.
Arne: Greenbelt var vi på två gånger. Men jag tror aldrig att planen var att vi skulle slå utomlands utan det var mer så att ”vi spelar in det här så ser vi hur det låter”. Första gången vi var på Greenbelt så sjöng vi mest på svenska. Folk stod som fågelholkar.
”Vindarna” blev en stor succé. En framgång som varken Fredá eller skivbolaget var beredda på.
Arne: Nej, det var överraskande. Det var mitt i sommaren och skivbolaget var bortresta. De var på semester.
Uno: De hade bara tryckt upp 2 000 singlar och de gick åt på en dag. Sedan fanns det inga singlar att få tag i på tre veckor. Sedan sålde vi iväg omkring 15 000 singlar efter det.
Med albumet ”Tusen eldar” tog det fart ordentligt. Albumet sålde 130 000 exemplar.
Uno: Förändringen kom egentligen med Välkommen Hero.
Arne: Det var då man kände att man kunde leva på det här.
Uno: Ja, man jobbade lite halvtid. Runt -87 slutade jag jobba. Det var den stora förändringen. Att Fredá blev det nya jobbet så att säga.
Arne: När vi var ute och spelade så kände vi ju också att vi hade fått en publik. De kunde de flesta av våra låtar.
I samband med ”Tusen eldar” lämnade Fredá det kristna skivbolaget Cantio. Det var dock inte något aktivt val för att lämna den kristna skivindustrin utan det berodde på andra saker.
Uno: När vi slog igenom med Vindarna så märkte vi att…
Arne: Cantio var ett enmansbolag. Det var lite för tunt.
Uno: Men de delade på det i början. Det nya bolaget ”The record station” var lojala mot Cantio
På Grammisgalan 1988 vann Fredá pris för ”Bästa religiösa”. Bandet vägrade att ta emot priset.
Uno: Jag förstår inte det där riktigt. Det är så typiskt svenskt att kategorisera på det viset. Så är det ju inte utomlands. Det spelar ingen roll vad du tror på där.
Arne: Vi var ju egentligen det första bandet som tog oss utanför.
Uno: Vi fick en publik utanför kyrkan direkt.
Arne: Året efter så tog de ju bort den kategorin också.
Uno: Ja och sen vann vi som bästa rockband något år senare.
Fredá har från början varit ett band som stått lite mitt emellan. De har fått mycket kritik från kyrkan att de varit för ”okristna” i sina texter samtidigt som de alltid haft stämpeln på sig att vara ett kristet band.
Arne: Vi ville ju aldrig vara där.
Uno: Vi ville ju spela för alla människor.
Arne: Det var ju många inom kyrkan som tyckte att vi var för diffusa. Vi ställde oss på något sätt mitt emellan i gråzonen.
Uno: Framför allt fyrtiotalisterna tyckte vi var för diffusa. Men de äldre kommer jag ihåg, i Missionskyrkan hemma, de tyckte det var roligt att det gick bra. De andra tyckte vi skulle sjunga mer om Gud. Den där diskussionen blev lite jobbig ett tag. Vi tänkte mer konstnärligt att vara kreativ och göra bra låtar och bra texter. Sen om det handlade om existentiella grejer eller om kärlek eller vad… Vi ville bara uttrycka vad vi kände och så kom alltid den där frågan upp.
På albumet ”En människa” finns låten ”Mot all logik” som har ett tydligt kristet budskap. Senare så övergick texterna mer till att handla om brottningskampen mellan tro och tvivel. I låten ”Dansar i natten” verkar Fredá ha gjort upp med barndomstron och försöker orientera sig i en ny värld utan de självklara svar de växt upp med.
Uno: Det var liksom en brytpunkt. Jag växte upp i en frireligiös familj och det var ju en naturlig del av uppväxten att gå till kyrkan. Det var det som var det stora. Sen när man blev lite äldre så började man fundera om det här …
Arne: Det här tvivlet har ju liksom alltid funnits med oss. Det finns fortfarande kvar. Hoppet om att det ska finnas något mer än det här är ju en tröst på något sätt men man vet ju liksom inte ändå.
Uno: Det vore ju trevligt om det fanns något annat men tyvärr kan jag inte säga att jag är så övertygad längre.
Arne: För mig är tron vacklande, men samtidigt så är det en tröst att tänka sig att det finns något efter livet här. Att det inte bara är slut.
Uno: Det är lite samma för mig även om jag har svårt att sätta en etikett på det. Jag tänker inte så mycket på det längre.
Arne: Man kan tänka på det när det väl kommer till sin spets. Då tror jag många människor vill ha det hoppet. Man drabbas av saker i livet. Någon går bort eller något som händer och då är det en tröst att känna att det kan finnas något mer. Gör det inte det så gör det inte det. Trösten är nog mer så länge man lever, sen om det bara skulle bli svart när det är slut så har man inte ont av det. Är det slut så är det liksom. Ens liv är en liten vindpust i tillvaron. Väldigt kort.
1993 följde Fredá upp ”Alla behöver” med en sommarturné. Efter det blev det tyst kring Fredá och året efter släppte Uno sin första soloplatta. Men avbrottet verkar ha uppkommit lika slumpartat som när bandet bildades.
Uno: Vi umgicks jämt i tio års tid. Spelade ihop yrkesmässigt och privat. Sen tröttnade man litegrand. Vi kände väl att vi ville gå vidare.
Arne: Men det var inget uttalat att ”nu lägger vi av” utan det var mer att ”vi hörs”.
Uno: Sen skulle jag göra en soloskiva och sen blev det sådär att det rann ut i sanden, vi tappade kontakten och tiden gick. Vilket är väldigt korkat, men det blev så.
Bandet återförenades igen 2009. Även det, i sann Fredásanda, som en slump.
Uno: Jag tog kontakt med Arne angående en frågeställning om en live-DVD. Det var den enda som fanns och någon ville göra en video. Så jag ringde upp Arne och så pratades vi vid.
Arne: Och då är det helt plötsligt inget konstigt. Känns som att vi aldrig haft ett uppehåll.
Uno: Som vi brukar säga, det är bara ett samtal bort. Nu kan vi garva åt det men…
Arne: Sen blev det som det nog är med många att ”vi träffas och ser om vi kan skriva några låtar ihop” och då gjorde vi ”Bäste vän” ganska omgående. Jag tror många känner igen sig i det där att man vuxit upp med någon och så har man på något sätt kommit isär eller ifrån varandra. Så undrar man hur läget är. Och det är bara ett telefonsamtal bort så kan man plocka upp den tråden.
Uno: Det är ju den viktigaste perioden i ens liv, tiden med Fredá, som påverkat hela ens liv.
Återföreningen kantades genast av sorg så Arne drabbades av cancer.
Arne: Det är tufft. Det präglar flera av låtarna på de två senaste plattorna. Då är det extra skönt att jag och Uno tagit upp kontakten igen. Jag är inte frisk ifrån cancern. Cancern ändrar ju ens syn på livet. Jag har fått många dåliga besked genom åren nu och det blir att man försöker leva mer i nuet liksom.”Bucket listen” åker upp så här liksom (Arne håller upp handflatan framför näsan). Måste göra det här innan… Vissa av låtarna är präglade av det. Frågeställningarna om vad som händer. Men det är synd att man ska behöva drabbas av något sådant här innan man börjar försöka leva så.
Efter återföreningen har Fredá släppt två nya album plus ett livealbum och spelglädjen sprudlar.
Uno: Vi har inte så stora förväntningar längre. Men vi kan säga att det är fruktansvärt roligt och det betyder jättemycket. Och det låter bättre än någonsin.
Arne: Framför allt tycker jag att ”Beväpna dig med tanken” är en av de bästa plattorna vi gjort. Där finns många av de bästa låtarna vi har skrapat ihop.
Uno: Nu gör vi en ny version av ”Bäste vän”.
Arne: Ja som live funkar jättebra. Den skulle man nästan spela in i den här versionen och ge ut igen.
Uno: Det finns många låtar som det skulle vara trevligt att plocka upp.
Arne: Vi gör en version av en gammal låt som heter ”Vart är vi på väg”. En helt ny version som vi funderar på att spela in och ge ut. Den skrevs under Bosnienkriget på 90-talet men nu är den kanske ännu mer aktuell än då.
Suget att skriva låtar och att spela är stort, så vi kan nog förvänta oss en hel del ny musik, både från Fredá och kanske även någon soloskiva från Uno?
Uno: Jag måste få igång tekniken hemma först. Man har inte den tiden längre och det är lite irriterande. Jag har så mycket idéer i skallen. I mobilen ligger mycket. Men till hösten tänkte jag… Men nu är det det här med Fredá. Vi ska börja med detta nu.
Arne: Som Fredá kommer vi nog att släppa ut lite ny musik också. Sen vet jag inte om det här med att göra hela album… det känns lite som slöseri numera. Folk äger inte CD-spelare längre.