Terese Fredenwall

Terese Fredenwall under hennes konsert på festivalen Frizon utanför Kumla 2014. Foto: Anders Gårdestig

Ja, var ska man börja. Första gången jag hörde talas om henne var när hon var med i Melodifestivalen 2013 med låten Breaking the Silence. Det var inget som tog tag i mig då utan bara att jag registrerade att hon fanns.

2014 besökte jag Frizonfestivalen och kollade in programmet vilka artister som skulle spela var. Jag såg att Terese Fredenwall skulle spela på stora scenen och jag hade inget annat jag ville se då. ”Var det hon som var med på Mello” tänkte jag och hade inga större förväntningar på en för mig lite okänd melloartist.

Men vilken konsert det blev! Jag blev helt golvad av låtarna och scenshowen! Jag hängde kvar efteråt och fick min nyinköpta CD signerad och vi pratade lite med varandra.

Dagen efter fortsatte festivalen och det var lite dötid mellan några spelningar så jag drev runt på festivalområdet och tänkte tanken ”det vore kul om man träffade på Terese så jag fick prata lite med henne om konserten igår”. Och strax efter mötte jag henne! Det blev att vi stod och pratade om musik och livet en bra stund och vi pratade lite kring om jag inte skulle försöka fixa en konsert med henne i Borlänge.

Sagt och gjort. Året efter, 2015, anordnade jag ett musikcafé med henne i Borlänge där jag intervjuade henne från scenen under en paus i konserten. Det blev ett fint samtal som tyvärr inte finns dokumenterat mer än på bild.

Intervju med Terese under musikcafét i Borlänge 2015. Foto: Elin Gårdestig

2016 fyllde både jag och min fru 40 och vi ville då anordna en konsert i samband med det firandet och då kontaktade vi åter igen Terese Fredenwall som höll en fin och välbesökt konsert vilket gav ett fint minne.

En bild tillsammans med Terese i samband med konserten under vår 40-årsfest 2016. Foto: Elin Gårdestig

2016 släppte Terese albumet ”Vildmarken” med en knippe allvarliga och berörande texter som behandlade en tung period i hennes liv. 2017 fick jag göra en intervju med henne för musiktidningen Noizegate. Här kommer den:

Senast vi intervjuade dig 2013 så hade du precis varit med i melodifestivalen och skulle släppa albumet Breaking the silence. Hur togs det albumet emot?

-Jag tycker den togs emot över förväntan. Allt det där med Melodifestivalen och den snurran blev ju mitt steg ut i offentligheten på ett annat sätt än vad jag hade gjort tidigare. Jag tyckte att jag fick väldigt bra feedback och turnén var väldigt rolig och jag uppfattar den som uppskattad. Så jag är jättenöjd med hur det blev. Det var jättekul.

Du fick också till ett samarbete med Tommy Nilsson i samband med skivsläppet.

-Ja det blev ett samarbete med JC´s varumärke ”Rage for leather”. Tommy Nilsson och jag gjorde en kampanj för Talitas arbete i Stockholm. Det var också ett spännande arbete att få komma in lite i klädbranschen så att säga. Det var kul att han ville haka på också. Vi representerar ju lite olika generationer och vi gick ihop och gjorde det här statementet mot prostitution. Att det fanns folk från modebranschen som ville backa upp det också var jätteroligt faktiskt.

Jag har ju förstått att det har hänt en hel del i ditt liv från släppet av Breaking the silence till din senaste skiva Vildmarken.

-Jag gick in i en väldigt tuff period privat efter det där. Jag hade väl laddat upp för det här med melodifestivalen och skivan och kämpade på med det så länge som jag klarade det men sedan så tog det stopp. Mitt trauma som jag hade varit med om…jag hade blivit sexuellt utnyttjad i ett sammanhang som på något sätt till slut inte gick att trycka bort längre. Det exploderade liksom och jag var tvungen att lägga allt på hold och ta tag i mitt privata liv. Det var den tuffaste resan som jag gjort någonsin i mitt liv. Det påverkade mig på väldigt många plan. Framför allt så blev jag väldigt sjuk i en depression och det blev en otrolig kamp att ta mig tillbaka från det. Och det är något jag fortfarande jobbar på att göra. Den här tiden förändrade mig ganska mycket. Förhoppningsvis hoppas jag att det i längden förändrat mig till det bättre. Men det har varit en enorm inre resa. Jag tror att det kommer att märkas också framöver i mitt artistskap att det har hänt en del.

Du skriver i din blogg att det finns ett före och ett efter låten ”Aldrig” från din senaste skiva.

-För mig så har skrivandet varit en jättestor del i min läkandeprocess under de här åren det har tagit att bli hel igen. Inte bara kanske låtskrivandet utan mer textförfattandet har varit min stora kanal där jag fått en överblick över var jag har befunnit mig och att kunna lämna saker bit för bit. Och just låten Aldrig var första gången jag riktigt fick tillgång till min ilska över det jag hade varit med om. Fram till dess hade jag riktat väldigt mycket ilska mot mig själv och hat mot mig själv. Jag hade skämts väldigt mycket och det jag varit med om hade tystats ned vilket hade gjort att jag ännu mer hade gått in i mig själv på ett sätt som var väldigt destruktivt. Men när jag på något sätt fick ur mig de här formuleringarna så fick jag plötsligt tillgång till den här ilskan. Ilska är ju en känsla som ger en kraft liksom. Sorg och destruktivitet är ju väldigt förlamande och farligt i längden. Men ilskan har ju någon form av drivkraft framåt. Det var nog första gången någonsin faktiskt som jag kände ilska i mitt liv. Tidigare har jag nog mest bara känt sorg över orättvisor men jag var riktigt riktigt arg när jag skrev den där låten och det var en otrolig befrielse måste jag säga.

Hela skivan Vildmarken är ju en ganska tung skiva. Hur har den skivan tagits emot tycker du? Har du upplevt att den har varit till hjälp för andra som befunnit sig i liknande situationer?

-Ja, det är en helt annan skiva än vad jag gjort innan. Dels så släppte jag den bara. Tidigare har jag haft pressreleaser och tillhörande turnéer och sådana saker. Den här skivan valde jag att släppa väldigt diskret. Jag gick ut med det bara i mina sociala medier och gjorde ett väldigt litet pressutskick till några få utvalda tidningar. Men jag gjorde ingen större grej av det så utan höll det väldigt litet. Och jag trodde att ”det här vill väl ingen höra”. Det är ju en allvarlig skiva och mörkare än de andra skivorna. Och för mig var det en brytpunkt som artist. Man luras ofta in i det här att man ska skriva vad andra vill ha. När man tar steget från att vara en privat musiker till en offentlig så är det hela tiden ett samspel med publiken och jag tror att som konstnär så tror jag att det farligaste man kan göra är att börja skriva saker som man tror att andra vill ha. Då tappar man väldigt mycket av vad konstnärskapet handlar om. Det har varit en fight för mig lite att det är lät att skriva låtar som alla blir glada av och som alla vill höra men frågan är om det är det som man ska skriva och är det det som alla behöver höra? Den här skivan var ett test för mig själv också att också bli fri från den prestationsångesten. Speciellt som jag som har en stor publik inom kyrkan. Då kan det också bli att man… Här gick jag ju bort lite från det här med en ”happy clappy” skiva och ner i mörkret på ett annat sätt. Jag var inte säker på om det skulle uppskattas alls i kyrkan utan att det skulle uppfattas som för profant eller inte tillräckligt andlig eller vad man ska säga. Det här är ju ingen lovsångsskiva utan den bearbetar allmänmänskliga känslor liksom. En kamp som var min men som jag tror att människor möter förr eller senare. Att man möter sin botten på något sätt även om det inte sker på det sättet som jag gjorde. På det sättet så var det ett speciellt skivsläpp.

-Jag har hittills bara fått positiv feedback på skivan och det är faktiskt flera som sagt att det är det bästa jag har släppt och det hade jag verkligen inte förväntat mig. Även musikaliskt är den ganska opolerad jämfört med de andra. Så det fanns ju många sårbara punkter med den här skivan om man hade velat såga den.

-Sedan har jag ju också gått in i ett ambassadörskap för Frälsningsarmens ”I trygga händer” i samband med det här skivsläppet vilket också har gjort att skivan har fått en mening liksom.

Berätta lite om I trygga händer.

-Ja, jag har aldrig varit ambassadör tidigare så jag vet inte riktigt vad det innebär. Men så här långt har det varit jätteroligt och ärofyllt. Det började egentligen med att jag kände att den här skivan behövde något mer. En uppföljning och ett sammanhang. Också för min egen skull i det här självutlämnadet. Jag vill inte älta eller vältra mig. Det har aldrig varit mitt syfte att exponera min historia. Jag är inte intresserad av att prata om den offentligt. Däremot så var en av de saker som jag lärde mig i allt det här att jag fick erfara hur mycket okunskap det finns i kyrkor kring de här frågorna och jag blev sårad för att det fanns så mycket rädsla och okunskap i hanterandet av mitt ärende och det sårade mig enormt mycket. Så jag började fundera lite över att jag själv har varit ledare i kyrkan under hela min tonårstid och en stor del av mitt vuxna liv och jag har aldrig pratat om de här frågorna som hur vi förebygger övergrepp som är ett av våra största samhällsproblem. Eller hur vi hanterar det om det inträffar. Vad sänder jag som ledare i kyrkan ut för signaler. Vad har jag för ansvar i de här frågorna och hur kan jag på bästa sätt skydda barnen i dessa verksamheter. Och det är lite märkligt med tanke på hur många barn vi har som kommer och går och de öppna dörrarna som vi har. Det kom en rapport nyligen som sa att tre barn i varje skolklass kommer att bli utnyttjade sexuellt innan de blir tonåringar. Det är ju en enorm mängd. Och då har vi ändå inte räknat med mörkertalet. Så jag började fundera mycket kring ”vad finns det för resurser inom kyrkan” och då ramlade jag över den här kursen som Frälsningsarmén har som heter ”I trygga händer” och blev jätteglad för det blev väldigt läkande för mig från att ha upplevt att jag hade blivit sårad och nonchalerad bland mina egna så fanns det här en grupp människor som ville engagera sig och som bar på svaret på mina frågor lite. Så vi kom i kontakt med varandra och de föreslog att jag skulle bli ambassadör för deras kurs. Det jag hade upptäckt var att det fanns en stor rädsla för dessa frågor inom kyrkan och rädslan gör att man istället tystar ned och inte tar tag i frågorna. Det har inget med illvilja att göra tror jag. Och jag vet att det här har förekommit i flera kyrkor och säkert inom föreningar också. Jag vill inte hänga ut kyrkor specifikt i det här. Det bottnar ju i en okunskap att man inte vet hur man ska agera. Så det känns helt fantastiskt att jag får vara deras ambassadör nu. Det är svåra frågor och alla behöver hjälp i det här. Oavsett om det är en idrottsförening eller en kyrka. Vi befinner oss som vuxna bland barn och där har vi en möjlighet att gå in som beskyddare och upprättare med ganska enkla medel egentligen. Med bara torr kunskap liksom.

-Jag tror att det är jätteviktigt att vi behåller synen att vi är en församling och vi tror på en andlig verklighet och vi tror på bön och den helande kraften i bönen, men vi är samtidigt människor. Vi lever under Sveriges lagar och är vuxna ansvariga. Vi måste vara både och, och väldigt klarsynta så att vi inte blandar ihop vad som är vad. Så jag tror att det är viktigt att våga tänka så och inte bli för naiv. Sker ett brott så är det ett brott och då ska polis kopplas in. Gör inte en internutredning. Det skulle man ju aldrig göra om det var ett inbrott till exempel. Då skulle vi inte sätta samman en bönegrupp…

-I kyrkan kan ju sådana här saker även kopplas samman med andliga övergrepp som även det kan ge enorma trauman, så det är ju komplexa frågor. Men mycket handlar om mognad i den här frågan. Att se att sådant här förekommer inom våra led eftersom det förekommer människor här. Allt handlar om kunskap och medvetenhet tror jag för försöka förebygga.

Kyrkan är ju lite dubbelbottnad så. När kriser händer i samhället så söker sig folk oftast till kyrkan och de har bra förberedelse för sådana saker samtidigt som saker som händer inom kyrkoväggarna ofta tystas ned.

-Det håller jag med dig om. Men vi måste förstå. Kyrkan har ju en tradition av att vara socialarbetarna i samhället. Det har ju alltid varit kyrkans uppgift. Kyrkan har ju historiskt sett varit de som tagit hand om de utslagna i samhället i den tiden då det skyddet inte fanns i samhället. Så det är ju en fin och vacker tradition, men jag tänker att det är extremt viktigt att vi samtidigt idag lär oss att vi bär med oss det arvet och ansvaret som Jesus själv pratar om att ta hand om de fattiga och besöka fängelserna men att inte vara naiv och tro att det finns något quick fix för en människa som gått igenom svåra trauman. Det kräver år av helande. Vi måste vara väldigt varsamma och ha stor respekt för människor som befinner sig i trauma. Att lära oss att föra oss kring det och att veta att vi kan finnas till som ett stöd, men vår uppgift kanske är det andliga stödet och det medmänskliga stödet men inte det terapeutiska eller det polisiära. Det är ju luddiga gränser men det är ju därför det är bra att hjälpas åt. Att veta vart jag kan vända mig om jag har frågor kring sådana här saker.

-Sedan vill jag verkligen få fram att det här handlar om problem som vi alla möter. Det är inte kyrkan speciellt eller Frälsningsarmén. Det gäller lika mycket idrottsföreningar, skolor och alla andra sammanhang där barn och unga befinner sig. Det här är inte att hänga ut kyrkan som något speciellt problemområde. Men jag ser den här kursen som ett bra erbjudande och ett verktyg som inte bara använts inom Frälsningsarmén under många år utan den används också i många andra sammanhang utanför kyrkan.

Du är uppvuxen i en frikyrka. På vilka sätt har det varit en styrka för dig och vad i den uppväxtmiljön har du känt dig tvungen att distansera dig ifrån och bearbetat senare i livet?

-Den församling jag växte upp i och som jag fortfarande är medlem i har alltid varit extremt bra för mig. Det har alltid varit väldigt högt i tak. Det har varit en otroligt trygg och tillåtande miljö att växa upp i så där har jag alltid haft mina rötter. Och nu när jag mådde väldigt dåligt så var det väl det som jag tidigare kanske tyckte var lite stelt och tråkigt där i kyrkan som blev min stora räddning och tröst för jag orkade inget annat. Det var en trygghet att veta precis vad som kommer den här söndagen liksom. Det vill jag verkligen poängtera att den församlingen alltid har varit ett helt fantastisk stöd. Och där har jag nog aldrig upplevt att jag fått höra konstiga saker. Alla församlingar har ju sina utmaningar såklart och vi har ju våra men jag kan inte säga att jag har något trauma därifrån. Jag har alltid känt mig väldigt hemma där och jag har fått varit som jag är och i musiken och allt vad jag varit i den så har jag ändå alltid varit Terese där. Det har aldrig varit någon big deal. Man har fått kommit dit som man är, vare sig om man varit hel eller trasig så har det liksom inte varit någon skillnad. Så det har varit jättebra att ha den grunden.

-Men jag har ju vistats i många olika sammanhang och församlingar de senaste tio åren då jag varit runt och spelat och jag har ju fått ompröva min tro många gånger. Framför allt de senaste åren som har varit en otrolig resa när det gäller tron som har inneburit att jag för första gången känt ett stort svek från både Gud och kyrkan och det är svåra och ganska förbjudna känslor att känna. Så var det i alla fall för mig. Att våga ställa frågan att ”vart var du någonstans?”. Där man har frågor som det inte finns något svar på. Man slåss och jagar efter svar. I det här sammanhanget så upplevde jag också väldigt konstiga andliga… Det var ju förenat med en form av andliga övergrepp vilket också gjorde att jag blev väldigt skadad av kyrklig terminologi vilket gjorde det väldigt svårt att vistas i sådana miljöer under en period. Men då har jag haft turen att ha människor omkring mig som varit extremt toleranta och till och med uppmuntrat mig att inte piska mig in i det här utan att ta ett steg tillbaka. ”Det är helt OK. Det förändrar ingenting utan vila i det här nu.” Min familj har alltid också varit väldigt lugn och trygg och det har även där varit högt till tak och man har fått tagit sin tid det man behöver och om det här är på riktigt så håller det för allt liksom.

-När man får ställa de här ärliga frågorna till Gud så landar man i en tryggare och ärligare tro som håller. Det stora som hänt med mig är nog har blivit lite så här att ”Gud får väl försvara sig själv”. Nu får han försvara mig. Nu behöver jag inte försvara honom längre. Det har varit en enormt vilsam tanke för mig att Gud är så pass stor att jag inte behöver rädda honom utan han kan rädda mig. Det är väl det som är den stora knäckpunkten i kristen tro också egentligen som man ibland missar lite. Vi ska liksom rädda Jesu namn och vi ska ha svaren på alla frågor. Men det finns frågor som jag inte kommer att få svar på. Det kan jag tycka är jätteirriterande och störa mig på men då kan det få vara så att jag får tycka det är störande. Det har blivit väldigt enkelt liksom.

Mitt i allt jobbiga så skriver du helt plötsligt texterna till dansbandet Dates skiva. Det kändes ju lite otippat att du mitt i allt elände drar till med en dansbandsskiva.

-Hahaha! Ja verkligen otippat! Och det var helt underbart att det dök upp. Jag har egentligen aldrig lyssnat på dansband eller haft någon inblick alls i den genren. Och det var det som var så roligt. Jag har aldrig haft så roligt som när jag skrivit dansbandslåtar. Och det var väldigt skönt och lekfullt för mig och väldigt befriande att få bli ett verktyg för någon annan och sätta mig in i dansbandsgenren som är en otroligt lättsam och glädjefull musikgenre i både dansen och musiken och samtidigt så är den otroligt strikt. Många kan nog uppleva musiken som lite ploj med enkla texter och enkel musik, men när jag väl satte mig ned för att skriva så var det extremt noga. Det går inte att skämta bort den där genren. Och det måste jag också säga att det är svårare att skriva enkel musik än svår musik på ett sätt. Du har mycket mindre att jobba med. Det är mycket svårare att skriva en låt som sätter sig på tre minuter än en som du inte har sådana krav på. Så det var väldigt skönt att jag fick möjlighet till det här. Det blev en lekfull tid där jag fick möjlighet att lägga bort lite av mitt och bara få hitta glädjen i musiken igen.

Framtiden då?

-Aldrigturnén drar igång nu till sommaren 2017. Andra planer är att jag skriver och skriver och jag kan faktiskt inte avslöja så mycket nu. Det är många grejer som ligger lite i startgroparna och som jag inte riktigt vet om jag får säga så mycket om i nuläget. Men först och främst är det Aldrigturnén och så kommer jag att vara ute lite med Läkarmissionen också och spela framöver här, så vill man se mig live så är det där man ska leta.